Hon väckte mig.
Växjö domkyrka, den 10/6 -08
I natt drömde jag om att en liten flicka satt på golvet inne i mitt rum, hon satt och lekte med en utav mina gamla dockor. Hon hade på sig en klänning som påminde mig om en utav mina egna som jag hade på mig en julafton när jag var fyra-fem år gammal. Jag satte mig upp i sängen och jag tittade på hennes konturer för att försöka se om jag känner igen henne. Hon vände sig mot mig och hennes ansikte var så ljust så jag inte såg någonting. Hon ställde sig upp, hon kan inte ha varit mer än fyra-fem år gammal. Hennes hår var hasselnöt brun och hon hade långa välgjorda flätor med röda sametsband. Hon stirrade på mig lika mycket som jag stirrade på henne, hon gick mot min säng och stod intill säng gaveln där hon höll i sig och i andra handen höll hon dockan. Jag frågade henne vem hon var och vad hon ville. Jag hör dova tysta ljud ifrån hennes mun, Ensam, Ingen alls. Jag förstod inte vad hon menade. Hon var ledsen och tårarna rann ner för hennes kinder - Vart är din mamma?
Hon svarade inte på min fråga, hon sa inte ett ljud. Jag upprepade frågan lite försiktigt igen och då sa hon:
Det gör ingenting, jag förstår. Jag vet varför det blev så.
Sen var hon borta, jag vaknade klockan fyra i morse precis efter att jag drömde om att hon försvann. Det kändes så verkligt, som om hon hade varit där.
Andar
Jag skrattar åt tanken, för den finns inte här längre. En kittlande känsla i magen och i ögonvrån ser jag något skymta förbi mig. Igår när jag stod i trappan så fick jag en deja vu, vilket inte alls är ovanligt.
Ja, det känns som om det vore igår allt hände fastän det var tre år sedan - Tiden går fort.
Jag vet vilka dem är, de som väcker mig på nätterna och bråkar med mig genom att gömma saker och flytta på saker och ting. Mina vänner känner lite obehag av att vara inne på mitt rum ensamma.
I natt fick jag inte sova mycket eftersom jag fick oväntade gäster. Spegeln trillade ner och hamnade på golvet. Min bokhylla levde ett eget liv i natt. Jag bad dom gå och lämna mig ifred, och det gjorde dom efter många om och men. Det jobbigaste är när de står precis intill sängen och man blir iskall, halva kroppen domnar av. Skuggor bryr jag mig inte om, jag vet att dom finns där och ibland känns det rättså tryggt. Jag känner mig liksom inte direkt ensam.
För någon månad sedan så väckte dom pappa, och han såg någon stå precis intill den öppna spisen inne i mammas och pappas sovrum - Det kändes skönt att höra - och han berättade för mamma. Ibland tror jag att jag håller på att bli sinnessjuk, men det är fler än jag som vet vad det finns här. Dom har aldrig trott på sånt innan förrens dom har varit här och hört.