Jag skrattar åt tanken, för den finns inte här längre. En kittlande känsla i magen och i ögonvrån ser jag något skymta förbi mig. Igår när jag stod i trappan så fick jag en deja vu, vilket inte alls är ovanligt.

 Ja, det känns som om det vore igår allt hände fastän det var tre år sedan - Tiden går fort.
Jag vet vilka dem är, de som väcker mig på nätterna och bråkar med mig genom att gömma saker och flytta på saker och ting. Mina vänner känner lite obehag av att vara inne på mitt rum ensamma.


I natt fick jag inte sova mycket eftersom jag fick oväntade gäster. Spegeln trillade ner och hamnade på golvet. Min bokhylla levde ett eget liv i natt. Jag bad dom gå och lämna mig ifred, och det gjorde dom efter många om och men. Det jobbigaste är när de står precis intill sängen och man blir iskall, halva kroppen domnar av.  Skuggor bryr jag mig inte om, jag vet att dom finns där och ibland känns det rättså tryggt. Jag känner mig liksom inte direkt ensam.


För någon månad sedan så väckte dom pappa, och han såg någon stå precis intill den öppna spisen inne i mammas och pappas sovrum - Det kändes skönt att höra - och han berättade för mamma. Ibland tror jag att jag håller på att bli sinnessjuk, men det är fler än jag som vet vad det finns här. Dom har aldrig trott på sånt innan förrens dom har varit här och hört.