Helgen var helt okej tycker jag. I Lördags så kom Sofia och Johan och plockade upp mig och vi åkte till lägenheten, dock så följde Johan inte med så Sofia och jag kämpade med hennes två meter höga blommor in i höghuset som hon hade hämtat hos sina föräldrar. Haha, men det gick bra. När vi hade placerat blommorna i fönstret så bryggde vi lite kaffe och dunkade musik som tusan och snackade lite skit som vanligt. Efter en timme så dök Maggan upp och vi gick iväg till affären och handlade lite glass. Sofia och maggan blev ruskigt sugna på marängswiss och stod i köket och kladdade med att, men det var säkert gott.

Vi drack lite vin och vi ringde till min kära lillebror och kollade läget, vi tjatade på dem och ville att dem skulle komma till lägenheten och festa med oss och runt elva - halv tolv så dök dem upp. Jag skrattade åt dem när dem kom upp till dörren. Stackarna var utslagna efter alla tusentals trappsteg till sjätte våningen och jag frågade dem varför dem inte hade tagit hissen istället för att gå. Dom hade missat hissen vid trapporna påväg upp och var helt förtvivlade. Vi placerade oss i vardagsrummet och vi gick ut på balkongen och dem var måttligt imponerade av utsikten över staden. Vi gick in och satte oss och vi lyssnade på musik och pratade lite skit. Sofia visade massor av bilder ifrån i somras och en och en annan lite mindre roliga bilder på mig, men det bjöd jag på.

Vi spelade Nintendo 64, och jag ägde alla på Mario Cart och det slutade med att ingen ville spela med mig och blev anklagad för fusk och mycket intensiv träning. Tss, dåliga förlorare! Det är ju bara så att jag är fruktansvärt jätte bäst. Kvällen fortsatte och killarna somnade i soffan och jag passade på att fota dem, dem såg så oskyldiga och försvarslösa ut när dem sov. Jag väckte dem och vi myste ner oss i soffan allihopa med filtar och täcken åt höger och vänster och så tittade vi på en film, Mirrors. Jag vet inte hur många gånger vi fick spola tillbaka för ingen hängde med och folk sprang åt höger och vänster. Tillslut så satte vi oss till rätta och kunde till slut titta på filmen.

- Usch, fy vad läskigt.. Jag ska aldrig mer titta mig i en spegel, det där vill jag aldrig vara med om, usch! Jag vänder mig om mot alla andra, och då ligger dem och sover! Snällt... Jag funderade på att väcka dem men lät dem sova vidare. Jag gick och stängde av filmen, jag ville ju inte sitta och titta själv. När klockan var tio över sex så gick jag ner mot stan, jag gick världens omvägar för att inte gå genom spetsarmossen, även kallad "våldtäktsparken" jag halvsprang till stationen och sen tog jag bussen hem. Pappa tittade förvånat på mig när jag kom hem. - Har du varit ute och partat loss eller? Du ser sliten ut. Haha!  När mamma kom hem så drack vi kaffe och jag var uppe i varv och kunde inte sova, hur mycket jag än ville så var det helt lönlöst att försöka och jag somnade halv nio och vaknade klockan elva av att Sofia ringde. Hon minns lika mycket av det samtalet som jag gjorde, nämligen ingenting alls. Jag gick upp och satte mig vid tvn och jag somnade till i tjugo minuter och sedan kunde jag glömma att få sova vidare.

Det var en rolig kväll med mycket skratt och trevligt sällskap!
TACK <3

Jag vaknade klockan nio och kände mig redan då ledsen. Jag försökte pigga upp mig med att mysa med hundarna och det blev nästan värre, eftersom dem kände på sig att det var något på tok. Maximus tittade ledsamt och buffade på mig med nosen och slickade mig i ansiktet, han lade sitt stora nalle huvud  på min bröstkorg. Jag klappade varsamt på honom och pussade honom på huvudet. Det gjorde så ont i mig.

Jag gick och ställde mig i duschen, det kändes som om jag hade tappat en bit av mig själv, bara över en natt. Det är så ensamt och tomt. Jag vet inte riktigt vad det är frågan om, men en stor del ligger i att Anneli flyttade idag och vi kommer ju inte kunna ses så speciellt ofta. Jag tror att det är hormonerna som spelar mig ett spratt eller så har jag bitit ihop förlänge och trängt undan allt det som har varit jobbigt nu. Kvällarna är värst, speciellt helgerna. Det känns helt meningslöst  att änns inbilla sig att någon kommer att ringa mig och fråga om jag ska göra något speciellt ikväll och har tid att ses. Om en vecka så åker jag från jävla Växjö och lämnar allt här för nio underbara dagar tillsammans med Jesper.

Allt här känns så jävla ytligt, allt är bara snack från folks sida. Kan ingen mena något med det som dem säger? Jag är så fruktansvärt trött på all ytlighet och jag vill veta vart jag har mina vänner. - Oj, idag har jag absolut ingenting att göra. Jag kanske ska ta och höra av mig till Emily, hon är ju arbetslös och gör ju ingenting om dagarna. Lite tidsfördriv är ju aldrig fel. Det är såhär det känns, faktiskt. Jag tänker inte vara något jävla andrahandsval längre. Aldrig mer!