Jag vaknade klockan nio och kände mig redan då ledsen. Jag försökte pigga upp mig med att mysa med hundarna och det blev nästan värre, eftersom dem kände på sig att det var något på tok. Maximus tittade ledsamt och buffade på mig med nosen och slickade mig i ansiktet, han lade sitt stora nalle huvud  på min bröstkorg. Jag klappade varsamt på honom och pussade honom på huvudet. Det gjorde så ont i mig.

Jag gick och ställde mig i duschen, det kändes som om jag hade tappat en bit av mig själv, bara över en natt. Det är så ensamt och tomt. Jag vet inte riktigt vad det är frågan om, men en stor del ligger i att Anneli flyttade idag och vi kommer ju inte kunna ses så speciellt ofta. Jag tror att det är hormonerna som spelar mig ett spratt eller så har jag bitit ihop förlänge och trängt undan allt det som har varit jobbigt nu. Kvällarna är värst, speciellt helgerna. Det känns helt meningslöst  att änns inbilla sig att någon kommer att ringa mig och fråga om jag ska göra något speciellt ikväll och har tid att ses. Om en vecka så åker jag från jävla Växjö och lämnar allt här för nio underbara dagar tillsammans med Jesper.

Allt här känns så jävla ytligt, allt är bara snack från folks sida. Kan ingen mena något med det som dem säger? Jag är så fruktansvärt trött på all ytlighet och jag vill veta vart jag har mina vänner. - Oj, idag har jag absolut ingenting att göra. Jag kanske ska ta och höra av mig till Emily, hon är ju arbetslös och gör ju ingenting om dagarna. Lite tidsfördriv är ju aldrig fel. Det är såhär det känns, faktiskt. Jag tänker inte vara något jävla andrahandsval längre. Aldrig mer!