Nitton år, sista året som tonåring.
Det är alltid likadant när man fyller år, iallafall här hemma.

Det uppmärksammas inte på samma sätt som det gör hos andra familjer, hos andra är massor av presenter inblandat med tårta och släkt. Vi, här hemma firar inte alls. Ingen tårta, inga presenter och ingen släkt. Vi får pengar och sen ett grattis och sen är det ingenting mer.

Idag så trodde jag att mamma och pappa hade glömt bort det, det har faktiskt hänt innan. Jag gick och lade mig i sängen, jag var ledsen och ville bara gråta. Efter en timme så kommer dom in på mitt rum och säger grattis båda två. Mamma kramar mig och pussar mig på pannan och sen kom pappa, han kramade mig med och jag börjar gråta.. Jag har inte fått en enda kram av pappa på fem år. Det var känsligt, jag ville nästan inte släppa taget alls. Jag fick hålla tillbaka gråten, jag vill ju inte gråta inför dem pågrund av en kram som jag fick av pappa.

Jag kan förstå att det låter konstigt när jag säger att jag nästan börjar gråta när pappa kramade mig.

Jaha, denna dagen känns som en helt vanlig söndag. Ingenting märkvärdigt alls...
Nu ska jag gå ner och dricka en kopp kaffe och fira min födelsedag med mig själv.