Allting handlar om gemenskap och tro. Tron på sina nära och kära, men ibland går det för långt. Dom som man tror att man kan prata med om allt vänder ryggen till och pratar illa om den som redan ligger ned.
Ingen har rätt till att spraka på den som ligger på marken, och kippar efter andan.

"Jag hatar skit snack! Det är det värsta jag vet!"
Istället så gör du precis samma sak själv.

Vännen, du är precis likadan. Kan man inte stå för sina åsikter så ska man inte yttra sig om saker och ting. Förr eller senare får man veta, och vad säger du då? - Förlåt, jag har faktiskt inte sagt så! Hon måste ha missuppfattat mig! Du vet att jag aldrig skulle kunna göra så mot dig! - Det är bättre att vara ärlig och säga rakt ut till den man pratar om, och säga som man tycker.

Jag vill inte dras in i någon fälla och bli besviken, förtroendet för personen i fråga sjunker till en nivå som aldrig kommer stiga till den nivån som den var på innan. Man har bara kastat bort den riktiga vänskapen. Och är det verkligen värt att göra det? Det visar sig vilken nivå man själv står på, vilken bortkastad tid man kastat i sjön på någon som är så falsk.

Det värsta jag vet, det är när någon låtsas bry sig och säger - Du vet att du alltid kan komma till mig och prata, jag finns här för dig, natt som dag. Jag har min mobiltelefon på dygnet runt. - Vem vill belasta sin sorg eller sina problem på någon som bara låtsas bry sig? Någon som bara är allmänt nyfiken och vill veta som händer i någon annan människas liv? Ingen, ingen alls.

Det är bättre med en uppriktig fiende än en falsk vän, det anser iallafall jag.